Som  ni kanske har märkt så har jag en "delägare" på bloggen. Nu heter det inte delägare men jag kommer inte på ett annat ord. Dubbelbloggare? Partner in crime? Iallafall, rubriken ljuger lite. Jag är inte kär i henne och hon är definitivt inte den fulaste flickan i världen, snarare än av de finaste i Norrland, enligt mig. Men iallafall.

 

Jag tycker att det här med viktnedgång är roligare när man gör det tillsammans. Att dela moment tillsammans. När man vill dansa, vild av en lycka som fyller en ända ut i fingerspetsarna utan att bekymra en om att vara försiktig eller realistisk och utan att tänka på vilka begränsningar det ligger i att vara människa. När det känns som en kniv inuti och allt man vill göra är att bygga murar och gräva ner sig  någonstans och aldrig komma tillbaka och allt där i mellan.

 

Att ha någon man kan smsa när man är så där hemskt sugen på mat ifrån Burger King att man skulle kunna äta hur mycket som helst men man vet att man inte borde, att ha någon att prata med mitt i natten när alla andra normala ligger och sover, att veta att man behövs, oavsett fastän det kanske är ytterst sällan, att ha  någon att kalla sin allrakäraste syster.  Och vill ni veta, vad min syster heter? Ni tror förstås, att hon heter Lena eller Birgitta eller så där som flickor bruka,  men det gör hon inte alls. Hon heter Ylva-Li.